(Från Olofs och Nisses Italienläger sommaren 2003)


Olofs och Nisses snöläger i Italien


Hej allesammans, tänkte berätta om hur Olof och jag hade det under en varm, härlig och jobbig vecka i Italiens norra alpbyar. Olof hade genom kontakter som han knöt i USA fixat det så suveränt att vi skulle få komma och bo gratis i en liten by som heter Schluderno och få åka skidor på glaciär. Ned resan var dock inte helt problemfri, vi hade 15 minuter i Wien att byta plan. Det bör tilläggas att Wiens flygplats var betydligt större än Arlanda och utrikes- och inrikesterminalen ligger inte direkt vägg i vägg. Så vi toklubbade genom flygplatsen, de ropade ut våra namn i högtalarna, vi sprang fortare , de hade en säkerhetskontroll i vägen. Hur skyndar man på en säkerhetskontroll utan att bli "intagen bakom skynket"? Nåja det löste sig och vi hann med planet. Men det gjorde inte våra väskor, så på Innsbrucks flygplats fick vi på tyska försöka beskriva vårt bagage. Det fanns dock ett större problem, vi hade ingen aning om vart vi skulle så därför kunde vi ännu mindre beskriva vart de skulle skicka väskorna. Men till slut fick vi tag i tjejen, Olofs bekantskap från USA som kommer från Italien, som skulle hämta oss och hon fick lösa krisen. Nu begav vi oss via bil till den lilla by dit vi skulle som låg precis innanför den italienska gränsen. Våra väskor kom runt 11 snåret på kvällen. Vi inkvarterades på ett skidgymnasium internat, och det visade sig att vi blev ordentligt väl bemötta och omhändertagna. Vi blev bjudna på frukost, boende och middag på restaurang, samt gratis gymvistelse. Samt att vi varje morgon fick skjuts upp till glaciären. Den vägen var en historia för sig självt men nämnas kan att det var 48 serpentinkurvor från bergsfoten till toppen! Första morgonen åkte vi med ett Alpinlag från regionen, alpinister gillar hård snö, så vi gick upp kvart i sex på morgonen och for med minibussar upp till glaciären, som ligger på 3000 meter. Efter att ha köpt passerkort till Linbanan så åkte vi upp. Det var mer än hårt, det hade regnat under natten så nu var det is. En skidvakt kom fram och sprutade ur sig nåt på italienska, vi förstod ingenting, vi provade med tyska, han förstod ingenting, han fortsatte på ruskigt dålig engelska, vi förstod att det var isigt. Nåja vi åkte med liften upp på toppen. Men var befann sig längdspåren? Det visade sig att det låg 300 meter ner på andra sidan kammen. Pisten bestod av ren is, nåja vi går ner till fots bredvid pisten. Jag hann ungefär tre steg sen slog jag på ryggen, det var inga problem tänkte jag men hoppsan jag börjar glida. Det tar inte stopp förrän 150 meter senare då jag på mage & rygg har kanat nedför glaciären i lätt 70 knyck. Det var så brant att Olof som gick bakom mig såg mig ramla sen nästa gång jag dök upp var jag nere på botten. Rätt så omtumlad och glad över att det inte var ner mot ett stup, som omgärdade berget, som jag störtat och hyfsat nöjd över att jag missat ett antal 10 meter djupa glaciärsprickor så plockade jag upp skidorna som kom vinande utför branten, dock flertalet sekunder efter mig. Nu fick vi vänta i över en timma tills solen hade tinat upp den värsta isen. Senare dagar så åkte vi delvis upp med längdåkare och då åkte vi senare så då var spåren bra, annars när vi åkte med alpinisterna så sov vi först i bussarna i väntan på solen innan vi tog linbanan och liften upp. Sedermera kom dagarnas enda utgift som var lunchen, den avnjöt vi på en fashionabel restaurang belägen upp vid glaciären. Gott? JA! Dyrt? JA! Men konkurrensen på 3000 meter över havet är inte så stor. Efter vi kom hem så rasade vi i säng, det tar hårt att vara på så hög höjd. Sedan på eftermiddagen så tränade vi barmarksträning såsom löpning, genom fält med galna moskiter, mtb, uppför branta berg med helpajiga lånad cyklar, rullskidor, bland bananfält, samt styrketräning. Det var helt fantastiska förhållanden, något varmt för kyliga nordbor men annars så var allt optimalt. Efter eftermiddags träningen så gick vi på restaurang ock käkade med ett gäng amerikaner som också var där och tränade. Tränare på skidgymnasiet där vi bodde hade en syster som jobbade på restaurangen så han fixade så att avi fick äta där varje kväll gratis. Sedan på kvällen umgicks vi med ortsbefolkningen, amerikanerna eller så stöp vi isäng som klubbade sälar. Efter veckan när vi skulle åka så tyckte tränare där att vi kunde stanna en vecka till, men tyvärr så kunde vi inte boka om biljetterna så vi begav oss hem till Sverige mycket nöjda med lägret.

//Nisse