(Från Sprint-SM i Boden)


Rapport från Sprint-SM 2003


Eftersom jag gick till sängs klockan 21.30 sov jag gott när Tony anlände till Rådjursstigen vid midnatt. Efter en stressig morgon med packning av skidor, valla, stavar, och kläder är vi på väg till Arlanda. Att man inte får frakta gasbehållare på flyg är något vi struntat i och gömt med klisterbrännare. Från1 januari 2003 är det ny lag på att allt bagage ska röntgas men det medförde inte något större problem förutom en lite mer nervös Olof. Planet upp var i det närmaste proppfullt och som medresenärer hade vi bl.a. Falun Borlänges åkare och service team. När vi väl landat så hittar jag en hyrbil och fixar biljetter till hemresan. Allt går perfekt och vi har en Ford Focus som mer än väl fyller våra behov. Efter att ha kört de fyra milen till Boden så letar vi förgäves efter vårt hotell. Till slut är vi inne och frågar på busstationen och det visar sig att det ligger ca 8km utanför Boden mot Luleå - den väg vi just kom på. Väl där sker dock allt smidigt. Vi får ett dubbelrum och de sätter upp ett ställe där vi kan valla och sedan låter vi oss smaka av deras enormt fina lunchbuffé. På eftermiddagen drar vi upp för att titta till spåren. Det var inte bara vi som blev förvånade över att de inte var helt klara ännu. Det som bekymrar mig mer är att kroppen känns helt ur form och jag har ingen kraft i armarna eller överkroppen. Efter att ha testat lite fäste (där inget fungerar bra) styr vi hemåt för att äta. Lagledarmöte på hotell Bodensia får ge sig till förmån för en Kinarestaurang. Måltiden smakar kalas och Tony testar den hetaste kycklingen i Boden, med extra wasabi. Efter detta så smakar sängen extra gott och klockan 10 sover vi båda. På morgonen så känns allt perfekt. Stämningen är spänd och nervös men samtidigt känns det väldigt inspirerande. Frukostbuffén äts under småprat och skämtande men det är ändå långt till den vanliga uppsluppna nivån. Även om man försöker skingra tankarna dras de mot kvällens lopp. Vi ringer Sture, ägare av Pro-Sport i Boden samt vallare i landslagsklass, och bestämmer möte med honom uppe vid skidstadion. Det visar att vi är ganska handikappade med de vallor vi har med oss. För det första så äger Nisse det mesta av mitt förråd och sedan har budgeten inte varit tillräckligt stor. Detta gör att efter att ha fiskat information hos de flesta fabrikanter så köper vi in det viktigaste. Tyvärr blir det en slutnota på ungefär 2500kr. Det kostar att ligga på topp! Vi får dessutom låna Stures garage att valla i med alla de borstar och järn vi någonsin skulle behöva. Vi tar och åker hem till hotellet med mig och sedan drar Tony iväg och börjar valla. Vad som händer sedan vet jag inte mycket av utan jag sitter och njuter av lunchen. Sedan går jag till hotellrummet och försöker slappna av. Det går inte speciellt bra och jag ägnar 40 minuter åt att titta på pausklockan på SVT1! Loppet har jag gått igenom 20 gånger i hjärnan och kroppen bara längtar efter att få åka. Jag förbannar mig själv över att jag inte har något TV-spel, eller någon video eller något att fördriva tiden med. En bok är alldeles för krävande just nu. När det är 1h och 45 min kvar till start klappar Tony på dörren, till den vid det laget mycket nervös Olof. Vi checkar ut från hotellet och Tony trycker gasen i botten mot Pagela skidstadion. Väl där visar det sig att våra farhågor angående tidsbrist är obefogade. Jag har kanonskidor! Nu är det bara fäste som behövs men det glid jag har är det bästa någonsin, med tanke på förutsättningarna. Tony har gjort ett otroligt jobb och jag har ett par skidor som kan mätas med storklubbarnas. Fäste provas hit och dit. Det är skugga på halva banan och sedan stekande sol på halva där skidorna suger rejält. Inget drömscenario för en vallare direkt. Efter att ha testat minst sex olika kombinationer hittar vi en vinnare. Här skall jag passa på att säga att jag vet att det var sex stycken som testades, Tony kan mycket väl ha prövat fler förutom dessa. Samtidigt som damernas lopp går diskuterar vi tjocklek och hur mycket fäste vs glid som skall läggas på. Uppvärmningen sker enligt mitt inarbetade program och allt löper på smidigt. Får lite tips av Britta på hur banan skall köras. Tony fixar det sista på skidorna med spray medan jag joggar iväg för att få någon minut för mig själv. När det är fyra minuter kvar kommer jag tillbaka till stadion till en uppenbart skärrad Tony som förmodligen undrade vart jag tog vägen. Nu springer vi ned till starten och allt är därefter upp till mig. Efter starten stakar jag iväg som aldrig förut. Första backen gå perfekt och jag ser att jag tagit någon sekund på personen framför. Tar fart ned över en bro och sedan direkt upp igen mot banans högsta punkt. Till min förvåning biter inte skidorna direkt i backen och jag får en tre fyra springsteg innan jag flyter ut i åkningen och accelererar över krönet. Jag får nu vila ned mot avslutningen. Sedan var det 400m ren stakning in mot mål där jag pressar allt vad min kropp förmår. Sträckningen över mållinjen går perfekt och allt kändes bra. När sedan resultatlistan kommer upp ser vi att känslan stämmer, det var ett perfekt lopp, kanske mitt bästa någonsin. Jag var 1,5 sekunder efter världsmästare Per Eloffson, 4,5 sek efter sprinteresset Peter Larsson och före sådana namn som Johan Henriksson, Tobias Långberg och Magnus Jonsson. Vi hade lyckats perfekt. Det var bara att få ställa sig i duschen och njuta. Alla dessa förberedelser gav resultat. Det är stunder som dessa då man känner att det är värt allt slit. Tyvärr hann vi inte njuta så mycket eftersom det var bara att kasta sig på planet hem och ge sig iväg till multisporttävling på Sollentunamässan dagen efter, men det är en annan historia.


Olof Hedberg

Tack till:
Tony Axelsson - vallade mitt livs bästa skidor - det verkar sitta i generna J
Pro Sport Sture - Försåg oss med allt vi behövde.
Strömsbergs IF - Gör detta möjligt