(Från Skid-SM i Skellefteå 21/3-28/3 2004)


Rapport från SM 2004


Måndag morgon hämtade jag Mikael Mattson på Kramfors Flygplats. Han hade då tagit tidigaste flyget från Stockholm och varit 10 minuter från att missa detta. Trots att vi hade världens sämsta vägatlas så hittade vi fram till Skellefteå klockan 15.00. Precis vid denna tidpunkt skulle även en bekräftan av anmälan vara inlämnad på tävlingsexpetitionen. Vi hinner dit en kvart för sent och då har redan lottningen påbörjats. Efter att pratat lite med arrangörerna så ordnar de ändå, och jag får vara med i tisdagens race och vi drar ut för att testa banorna. Jag vet inte om det var den långa resan eller att något annat men kroppen känns helt värdelös. Jag hostar och snorar till den grad att jag blir mycket tveksam till om jag skall kunna delta nästa dag. I stugan där vi bor så finns det endast ett mikroskopiskt sovrum. Det är knappt så att dubbelsängen får plats. För att göra sovmiljön bättre för mig tar Micke och lägger sig på soffan i vardagsrummet medan jag får rummet för mig själv. När jag vaknar på tisdagsmorgonen så känner jag mig lättad. Inget av hostan eller snuvan finns kvar. Micke har fixat skidorna med telefonhjälp från Samuel Forslund. Vädret är dock det samma som det varit hela veckan, snöfall och halvkallt. Detta gör att det endast finns ett mycket löst spår runt banan. Spåret är väldigt sladdrigt och måste man ”smyga” fram för att få fäste. Skidorna är dock väldigt bra både gällande fäste och glid i förhållande till vad som är möjligt i detta före. När vi pratar med andra klubbar visar det sig att samtliga har lite problem med fäste på grud av de lösa spåren. Själva banan är i sig ganska rejält jobbig med en riktig stigning de två första kilometrarna. På grund av snöfallet blir den dock mycket jobbigare än vad banprofilen visar. När det går så pass tungt blir det nästan ingen som helst vila utan man måste ligga på hela tiden. Det känns också att dagsformen inte är den bästa (dock mycket bättre än vad som gårdagen förutspådde). Efter starten märker jag direkt att det känns lite som att åka med handbromsen i. Jag återhämtar mig helt normalt och pulsen sjunker precis som vanligt men den där vanliga explosiviteten vill dock inte infinna sig. Med tanke på detta är jag otroligt nöjd med min 58 plats trots att jag under mina bästa dagar borde prestera ungefär en minut bättre. Dessutom var det inte denna tävling som var målet utan snarare en uppvärmning inför torsdagens sprint. Det faktum att vi bor precis intill stadion underlättar väldigt och gör att man slipper långa biltransporter och alltid har samtliga saker till hands. Onsdagen används till lugn åkning på sprintbanan och uppladdning inför morgondagen. Vi kikar alla detaljer och studerar optimal väg runt banan. Micke fortsätter att sova på soffan och fixa skidorna medan jag fixar med maten och kollar på TV. På Torsdag morgon vaknar jag 05.30 av att jag har muskelryckningar i axeln och ryggen. Konstanta sammandragningar gör det omöjligt att sova och det börjar märkas att säsongen varit lång. Flera ställen på kroppen har konstant smärta men det var lite olyckligt att axeln skulle börja rycka samma dag som det var SM. Efter konstanta försök att stretcha, massera samt smörja in med liniment så ger jag upp. Ryckningarna avtar någon gång vid 10-tiden men då har de hållit på i nästan fem timmar. I övrigt känns kroppen så bra som den kan göra. Samuel har hjälpt oss med vallningen på telefon så vi har ett par skidor som vi tror mycket på. Väl ute på banan jämför vi med ett par uppvallat med HF8 och vårt tävlingspar är överlägset. Under uppvärmningen så märks det helt plötsligt att det är SM. Under de vanliga Sverigecuperna brukar de bästa ta det mindre allvarligt i prologen. De har världscup och liknande att tänka på vilket gör att de försöker spara sig så mycket som möjligt. Idag är dock alla, inklusive Björn Lind, Tobias Fredriksson och Mikael Östberg och värmer upp lika seriöst som jag. Startordningen är efter världsrankingen och det gör att jag går ut som 18 man. Detta var faktiskt lite bättre än vad jag hade väntat mig. Jag har faktiskt den 19 bästa världsrankingen men eftersom australiensaren Paul Murray tävlandes för Falun Borlänge inte finns med som svensk på världsrankingen och får därmed start långt bak. Han får dock tävla i SM eftersom han kör för en svensk klubb. Detta kommer senare visa sig ha betydelse. Min uppvärmning sker enligt de förutbestämda rutinerna. Jag har inför denna säsong kunnat förbättra dessa ytterligare och har ett schema som tar ungefär 40-45 minuter. Det visar sig också att vi inte har någon sjukdom på någon av de 17 åkare som startar före mig. Banan är inte speciellt lång, 1030 meter, men måste ändå klassas som en av de jobbigaste sprintar jag har åkt. Den slutar nämligen med en halv slalombacke som vi måste uppför. För er som har ett detta på tv säger jag bara en sak. ”Det är MYCKET brantare”! Jag har ”triggers” på flera ställen av banan så jag vet exakt vad jag skall tänka på under varje del. Själva loppet går perfekt. Jag känner mig stark och pigg. Tekniken fungerar mycket bra och när jag väl kommer till slalombacken ger jag allt. När jag närmar mig toppen har jag mjölksyra i kroppen likt Lille-Skutt har tårar i tecknade Bamse. Rent hastighetsmässigt är jag tveksam om det någonsin har gått långsammare i en sprint än vad det gjorde på toppen i den backen. Det är dock lika för alla och jag ger allt in mot mål. Jag skär mållinjen som 15 man vilket jag är otroligt nöjd med. Jag är då före åkare som Vasaloppsvinnare Oskar Svärd, silvermedaljören Fredrik Persson och Gustav Berglund. Jag blir snabbt nedflyttad till en 16 plats av Fredrik Usitaalo. Sedan börjar en nervös väntan. I början kommer några tider som är i närheten av min men desto längre tiden går desto längre ifrån blir tiderna. Slutligen finns det endast en man som kan hota och det är Paul Murray. På storbildskärmen följer jag tiden som tickar mot min. I mål kan Paul slänga sig 0,5 sek för mig och tar 16 platsen. I det ögonblicket känns det väldigt bittert. Känslan övergår dock gradvis till lycka. Det är svårt att vara annat än nöjd med en 17 plats på SM vilket är min bästa SM placering någonsin. Det känns också att detta måste vara mitt livs bästa lopp. En titt på resultatlistan bekräftar också detta. Tidsavståndet fram till Björn Lind och Tobias Fredriksson är endast 5,5 sek. Samtliga 16 personer som är före mig i resultatlistan har fått åka Världscup i år. Dessutom slår jag 7 st till som har fått åka i världscupen. Det känns helt fantastiskt och jag hade aldrig trott att jag skulle ha en sådan utveckling under detta år. Vad som kvarstår nu är att ladda inför avslutningen i SvergieCupen nästa helg i Östersund sedan skall jag ta mig en välförtjänt semester.

Olof


PS Tack till:

Strömsbergs IF – En otrolig klubb
Samuel Forslund – Vallhjälp på telefon
Mikael Mattson – Buffy och tecknat


SM-låt 1: Eamon, Fuck It (I don’t want you back)
SM-låt 2: The Streets, Fit but don’t you know it.