(Från Skid-SM i Skellefteå 21/3-28/3 2004)
| Rapport från SM 2004 |
Måndag morgon hämtade jag Mikael Mattson på Kramfors
Flygplats. Han hade då tagit tidigaste flyget från Stockholm och varit 10
minuter från att missa detta. Trots att vi hade världens sämsta vägatlas så
hittade vi fram till Skellefteå klockan 15.00. Precis vid denna tidpunkt skulle
även en bekräftan av anmälan vara inlämnad på tävlingsexpetitionen. Vi hinner
dit en kvart för sent och då har redan lottningen påbörjats. Efter att pratat
lite med arrangörerna så ordnar de ändå, och jag får vara med i tisdagens race
och vi drar ut för att testa banorna. Jag vet inte om det var den långa resan
eller att något annat men kroppen känns helt värdelös. Jag hostar och snorar
till den grad att jag blir mycket tveksam till om jag skall kunna delta nästa dag.
I stugan där vi bor så finns det endast ett mikroskopiskt sovrum. Det är knappt
så att dubbelsängen får plats. För att göra sovmiljön bättre för mig tar Micke
och lägger sig på soffan i vardagsrummet medan jag får rummet för mig själv.
När jag vaknar på tisdagsmorgonen så känner jag mig lättad. Inget av hostan
eller snuvan finns kvar. Micke har fixat skidorna med telefonhjälp från Samuel
Forslund. Vädret är dock det samma som det varit hela veckan, snöfall och
halvkallt. Detta gör att det endast finns ett mycket löst spår runt banan.
Spåret är väldigt sladdrigt och måste man ”smyga” fram för att få fäste.
Skidorna är dock väldigt bra både gällande fäste och glid i förhållande till
vad som är möjligt i detta före. När vi pratar med andra klubbar visar det sig
att samtliga har lite problem med fäste på grud av de lösa spåren. Själva banan
är i sig ganska rejält jobbig med en riktig stigning de två första
kilometrarna. På grund av snöfallet blir den dock mycket jobbigare än vad
banprofilen visar. När det går så pass tungt blir det nästan ingen som helst
vila utan man måste ligga på hela tiden. Det känns också att dagsformen inte är
den bästa (dock mycket bättre än vad som gårdagen förutspådde). Efter starten
märker jag direkt att det känns lite som att åka med handbromsen i. Jag
återhämtar mig helt normalt och pulsen sjunker precis som vanligt men den där
vanliga explosiviteten vill dock inte infinna sig. Med tanke på detta är jag
otroligt nöjd med min 58 plats trots att jag under mina bästa dagar borde prestera
ungefär en minut bättre. Dessutom var det inte denna tävling som var målet utan
snarare en uppvärmning inför torsdagens sprint. Det faktum att vi bor precis
intill stadion underlättar väldigt och gör att man slipper långa biltransporter
och alltid har samtliga saker till hands. Onsdagen används till lugn åkning på
sprintbanan och uppladdning inför morgondagen. Vi kikar alla detaljer och
studerar optimal väg runt banan. Micke fortsätter att sova på soffan och fixa
skidorna medan jag fixar med maten och kollar på TV. På Torsdag morgon vaknar
jag 05.30 av att jag har muskelryckningar i axeln och ryggen. Konstanta
sammandragningar gör det omöjligt att sova och det börjar märkas att säsongen
varit lång. Flera ställen på kroppen har konstant smärta men det var lite
olyckligt att axeln skulle börja rycka samma dag som det var SM. Efter
konstanta försök att stretcha, massera samt smörja in med liniment så ger jag
upp. Ryckningarna avtar någon gång vid 10-tiden men då har de hållit på i
nästan fem timmar. I övrigt känns kroppen så bra som den kan göra. Samuel har
hjälpt oss med vallningen på telefon så vi har ett par skidor som vi tror
mycket på. Väl ute på banan jämför vi med ett par uppvallat med HF8 och vårt
tävlingspar är överlägset. Under uppvärmningen så märks det helt plötsligt att
det är SM. Under de vanliga Sverigecuperna brukar de bästa ta det mindre
allvarligt i prologen. De har världscup och liknande att tänka på vilket gör
att de försöker spara sig så mycket som möjligt. Idag är dock alla, inklusive
Björn Lind, Tobias Fredriksson och Mikael Östberg och värmer upp lika seriöst
som jag. Startordningen är efter världsrankingen och det gör att jag går ut som
18 man. Detta var faktiskt lite bättre än vad jag hade väntat mig. Jag har
faktiskt den 19 bästa världsrankingen men eftersom australiensaren Paul Murray
tävlandes för Falun Borlänge inte finns med som svensk på världsrankingen och
får därmed start långt bak. Han får dock tävla i SM eftersom han kör för en
svensk klubb. Detta kommer senare visa sig ha betydelse. Min uppvärmning sker
enligt de förutbestämda rutinerna. Jag har inför denna säsong kunnat förbättra
dessa ytterligare och har ett schema som tar ungefär 40-45 minuter. Det visar
sig också att vi inte har någon sjukdom på någon av de 17 åkare som startar
före mig. Banan är inte speciellt lång, 1030 meter, men måste ändå klassas som
en av de jobbigaste sprintar jag har åkt. Den slutar nämligen med en halv
slalombacke som vi måste uppför. För er som har ett detta på tv säger jag bara
en sak. ”Det är MYCKET brantare”! Jag har ”triggers” på flera ställen av banan
så jag vet exakt vad jag skall tänka på under varje del. Själva loppet går
perfekt. Jag känner mig stark och pigg. Tekniken fungerar mycket bra och när
jag väl kommer till slalombacken ger jag allt. När jag närmar mig toppen har
jag mjölksyra i kroppen likt Lille-Skutt har tårar i tecknade Bamse. Rent
hastighetsmässigt är jag tveksam om det någonsin har gått långsammare i en
sprint än vad det gjorde på toppen i den backen. Det är dock lika för alla och
jag ger allt in mot mål. Jag skär mållinjen som 15 man vilket jag är otroligt
nöjd med. Jag är då före åkare som Vasaloppsvinnare Oskar Svärd,
silvermedaljören Fredrik Persson och Gustav Berglund. Jag blir snabbt
nedflyttad till en 16 plats av Fredrik Usitaalo. Sedan börjar en nervös väntan.
I början kommer några tider som är i närheten av min men desto längre tiden går
desto längre ifrån blir tiderna. Slutligen finns det endast en man som kan hota
och det är Paul Murray. På storbildskärmen följer jag tiden som tickar mot min.
I mål kan Paul slänga sig 0,5 sek för mig och tar 16 platsen. I det ögonblicket
känns det väldigt bittert. Känslan övergår dock gradvis till lycka. Det är
svårt att vara annat än nöjd med en 17 plats på SM vilket är min bästa SM placering
någonsin. Det känns också att detta måste vara mitt livs bästa lopp. En titt på
resultatlistan bekräftar också detta. Tidsavståndet fram till Björn Lind och
Tobias Fredriksson är endast 5,5 sek. Samtliga 16 personer som är före mig i
resultatlistan har fått åka Världscup i år. Dessutom slår jag 7 st till som har
fått åka i världscupen. Det känns helt fantastiskt och jag hade aldrig trott
att jag skulle ha en sådan utveckling under detta år. Vad som kvarstår nu är
att ladda inför avslutningen i SvergieCupen nästa helg i Östersund sedan skall
jag ta mig en välförtjänt semester.
Olof
PS Tack till:
Strömsbergs IF – En otrolig klubb
Samuel Forslund – Vallhjälp på telefon
Mikael Mattson – Buffy och tecknat
SM-låt 1: Eamon, Fuck It (I don’t want you back)
SM-låt 2: The Streets, Fit but don’t you know it.
|