(Från Olof Hedberg 17:e januari)
| USA-rapport från Olof januari 2006 |
Hej skidvänner hemma i Sverige.
Kul att se att DM har börjat och jag önskar
att jag själv kunde stå på startlinjen. Till nästa år räknar jag med att
detta blir möjligt igen. Själv har jag istället åkt 2 tävlingar i
amerikanska mästerskapen (US nationals) som har ett rejält tufft startfält.
Bland de startande finns bland annat: Ivan Babikov RUS (4:a på världscupen
i Canada), Kris Freeman USA (4:a på VM i Italien och 11:a pa Världscupen i
Canada), Carl Swenson USA (5:a på VM i Italien och 10:a på första
världscupen i år).
Till detta kommer en massa norrmän, fler européer
samt ett stort nationellt startfält. Ofta är det över 200 startande i
herrarnas klass och över 100 i damernas. Att tävlingarna går på OS-banorna i
Salt Lake City gör det hela till mycket tuffa tävlingar.
Detta visade sig redan i den första tävlingen (30 km masstart) då Ivan Babikov som
febrilt jagar en OS-plats för det ryska laget satte in en stöt redan på
andra varvet (6 varv på OS-5:an). Detta gör att han varvar stora delar
av fältet som får plockas av och i mål kommer endast 38 personer. Själv
agerade jag drickalangare under den tävlingen och lika bra var
det.
Hösten har för min del haft lite avbrott då jag först varit
sjuk, sedan bröt näsan, hade sluttentor, fick maginfluensa 3 dagar innan
min uppfärd till Salt Lake City, så jag hade väldigt ringa
förhoppningar. Detta har gjort att jag endast har 1 intervallpass på
skidor hitills i år!!!! (vanligtvis ca 20 vid denna tid). Trots detta har
jag haft en mycket bra sensommarträning så jag vet att det finns en mycket
bra bas.
Min första tävling blir sprinten. Jag vallar endast upp 1
par skidor då jag är övertygad om vilka som kommer att gå bäst. Sprinten
går riktigt bra halvvägs där jag lyckas behålla fin fart och god teknik.
Kroppen tycker att det är roligt att åka men sedan gör sig mina alltför få
intervallpass påminda. I sista uppförsbacken innan man åker in på
stadion tappar jag formen totalt och börjar tappa tid. I den långa
utförsbacken in över stadion (ni kommer säkert ihåg från TV) lägger jag
stavarna på ryggen i sann rullskidsåkaranda och kryper ihop. När jag
svänger runt stadion och kommer in i spurten finns dock inga krafter
kvar och upploppet blir en enda lång plåga. I mål är jag dock otroligt
förvånad över att endast vara 3 sek från att avancera och är mycket nöjd
med min sprint som klart kan förbättras av några intervaller. Sprinten vinns
av Chris Cook som var 12:a på sprinten i Kanada.
Sedan blir det lång väntan till tisdag då den avslutande dubbla jaktstarten går. Detta p.g.a att
efter min sprint kan jag knappt gå på 3 dagar för benen är i konstanta
kramper av utmattning. Mellan detta hinner Babikov vinna 2 tävlingar
till. Eftersom mitt tävlande var mycket sparsamt förra säsongen så rankas
jag inte i topp i starten utan står i slutet (64:a) av det nu 70 man stora
fältet. De övriga tävlingarna har alla dragit upp mot 200 man, men
denna del där herrarna skall avverka 5 varv på en klassisk 2,5 km och 5
varv på en skate (där skaten går uppför Mühlegg-backen) och banprofilen är
i princip rakt upp och sedan rakt ned, har endast 68 startande p.g.a de
otroligt tuffa banorna. Fredrik är seedad betydligt bättre i topp
30. Starten går fint och Kris Freeman ligger och drar i topp av fältet.
Efter de första 3km (som nästan gått rakt upp) är min puls uppe på nära max
och jag känner hur magen börjar kännas dålig. Pa toppen av backen med 27 km
kvar att åka så spyr jag !!! Fy satan vad illa det smakade i munnen tills
jag hann till första vätskekontrollen. Formen var helt enkelt inte uppe i
vad min basträning sade åt mig vad jag kunde göra. Dock så kommer jag
efter detta in i loppet fint och jag har Fredrik konstant i mitt synfält
en bit upp i fältet. Hela tiden plockar jag bra med placeringar och befinner
mig snart uppe i topp 30. När vi åker in till växling efter 15 km är jag 1
minut bakom Fredrik som ligger med en klunga amerikanska åkare som bland
annat fick åka världscupen i Kanada. Redan här så känner jag att dagen har
gått över min förväntan. När skaten börjar känns det väldigt svårt att åka,
men jag kommer snart in i det. Efter att ha forcerat Mühlegg-backen 2ggr
så känns den inte så jobbig längre. Sedan kommer dagens bästa ställe.
Dougnut-langning. Fredrik och jag har stannat på mataffären på vägen till
tävlingen och köpt äkta sockerglaserade amerikanska dougnuts ! Nu står 4
tjejer och ger oss dougnuts längs spåret. Gissa om publiken och de
övriga åkarna är förvånade ! Sällan har jag fått så mycket blickar, men jag
kan avslöja att stoppa en liten bit dougnut under läppen är fruktansvärt
gott. Tyvärr kommer min kramp i högerbenet tillbaka. Jag tvingas nu åka
3ggr uppför Mühlegg-backen med kramp i högerbenet och knappt någon
möjlighet att böja det. Jag sliter så mycket jag kan men det finns ingen
möjlighet att hålla sig kvar med gruppen, utan sakta tappar jag placering
för placering och i mål kommer jag in som 39:a. Benet är i total kramp
och jag kan inte gå. Trots detta är jag endast 10,5 min efter Kris Freeman
och 7 min bakom Babikov och 4 min efter de sämre världscupsåkarna. Fredrik
kommer in 3 min före mig då jag tappar 2 min på de sista 7,5 km när jag
åkte med kramp. Sammantaget är jag otroligt nöjd med min 39:e plats på
den tuffaste 3 mil jag någonsin har åkt.
Nu skall jag tillbaka till skolan igen och börja min nästa termin med internationell finans samt
kapitalmarknadsinvestering, vilket är mycket annorlunda jämfört med
skidåkning.
Skidhälsningar
Olof
|