(Från Engelbrektsloppet 12:e februari)


Engelbrektsloppet 2006


Det har nu förflutit en tid sedan senaste rapporten. Jag har hunnit med fem inledande tävlingar i omväxlande sakta och mycket sakta tempo. Efter det genomfördes två DM-helger med hyfsade framgång. Jag har dessvärre också smitit undan några rapporter också men här följer en om Engelbrektsloppet 2006.

Uppladdningen till Engelbrektsloppet var inte helt problemfri, helgen före stod jag över Svealandsmästerskapens individuella del på lördagen men vann stafetten med Tony och kände att det fanns bra med fart i kroppen. Veckan före Engelbrektsloppet ägnades åt många träningspass med sikte på Vasaloppet så när det var söndagsmorgon hade jag fått ihop hyfsade 15 timmar träning. Lite osäkerhet fanns angående formen men jag har trots allt oftast bäst form då jag tränat hyfsat mycket. En stor osäkerhet var däremot vädret, på lördagen var det superfina spår, minus 8 och sol men ett omslag väntades till söndagen. Men som en stor komiker sade –Det blir väder! Och det kan man som bekant inte göra något åt. Skidor vallades på lördagskvällen för både kall och blötföre.

Söndag nu, upp tidigt och inspektera väder, snö och skidor. Loppet startade tidigt, redan tio, Norberg var dock bara tre mil bort, skönt! Strax före nio var vi framme vid spåret efter lite problem med trafikvakter vilka hade dåligt inflytande på min mamma som också var förare idag. Medan hon begav sig iväg till en backe för vätska langning så gick jag till starten med skidor och valla. Så började det mariga övervägandet mellan fäste och glid. Nu, en timme före start var det fortfarande minusgrader och finkornig snö i spåret men nästan plusgrader i luften och temperaturen var snabbt stigande. Att spåren skulle bli blanka var helt klart frågan var hur mycket? Skidvalet blev trots allt enkelt och glidvallningen, HF8 och Cera har ju används förr, visade sig vara den vara perfekta. Fästvallningen var som sagt en marig historia. Engelbrektsloppet har tre tuffa stigningar på 1:a varvet och två på 2:a, mycket liknande Lundbäcksbackarna. Därmed ville jag ha fint fäste hela vägen med tanke på att snön var sugande och backarna tuffa. Här gjorde jag ett radikalt val av fästvalla. Den omtalade och ökända Gul Skigo valdes med tanke på att det var finkornig snö som gick från kall till fuktig. Det skall dock nämnas att annat blandades med den gula burken, funderar på att i framtiden sälja blandningen under namnet STEFAN, priset lär bli marknadsledande.

Skidorna var klara och dags för start. Hade min ständige kombattant Ulf Jansson i startledet, vassa långlopps åkarna Mattias Svahn och P-O Svahn samt den ”grymma” stakaren Petter Myhlback. De tre sistnämnda visade sig vara de bästa under loppet. Starten gick och jag och Ulf fick en bra start 3:a och 4:a efter Svahn och Myhlback. Efter några kilometer skruvades farten upp och jag och Ulf Jansson hänger sist i tätklungan på åtta åkare. Märker att jag är pigg i kroppen och har bra tryck i stakningen så här gäller det att hänga på. Ulf släpper kontakten med oss då han dricker samtidigt som jag märker att min fästvalla nog suger lite för mycket då jag ligger på max i stakningen. Jag bestämmer mig för att satsa allt på att gå med tätklungan så länge som möjligt. Detta är en svår avvägning för oss som satsar på långlopp men inte riktigt hänger med i toppen, orkar man gå med lite bättre åkare vinner man mycket i tid men risken att gå tom är uppenbar. En dryg mil orkar jag följa täten vilket är fram till första stora backen. Är helt tom redan i början av backen och får släppa direkt, lite surt när jag ser nästa åkare släppa i mitten av backen, ännu surare är det att se Petter staka upp för backen. Tror jag ska träna mer på rullskidorna i sommar.

Skidorna fäster bra uppför och nu är jag lite glad för det goda fästet, efter toppen väntar lätt skidåkning i en dryg halvmil. Hinner med en langning och att återhämta mig lite innan nästa stigning börjar. Nu har jag Ulf Jansson och ytterligare en åkare bakom mig. Trevligt med draghjälp tänker jag men den tanken försvinner snart. Jag har trots kanon fäste svårt att följa i en inte alltför brant men lång stigning. På toppen ser jag att jag inte tappat mer än ett tjugotal sekunder och inriktar mig på att hålla det avståndet. En bit lättare åkning följer och jag får nu följe av Andreas Mathisen från Tunafors. Lite piggare är jag och efter nästa vätskestation börjar krafterna återvända. Den tredje stigningen på 1:a varvet attackeras med gott mod och hjälp av Tunaforsåkaren. Snart är vi ikapp Ulf och den andra åkaren jag går upp i täten lite tidigare än jag egentligen vill. När jag dricker lite före varvningen trycker Tunaforsåkaren på lite extra och en vild jakt inleds och pågår i flera kilometer. Dessvärre är inte jag den piggaste i jakten men vi samlas igen.

Vi är nu på andra varvet och snön har nu ändrats radikalt, efter att nästan tusen åkare passerat är spåren blanka och nästan isiga, fästet är borta och stakning gäller. Stakning tilltalar mig, vi slipper första backen på 2:a varvet och kroppen känns nu ganska pigg, det blir en bra avslutning tänker jag, en mycket trevlig känsla när det är drygt två mil kvar av ett långlopp. Inte så mycket att skriva om det andra varvet. Andreas Mathisen (stort tack) och jag hjälps åt att dra. Backarna avverkas i hyfsat tempo med stakning samt två kortare saxbackar. Ulf Jansson och en H45:a hänger med men ser inte så pigga ut. Motionärerna som vi varvar utgör inget större problem förutom en stav som träffar mitt högra lår med lite blodvite som följd. 5km från målet får jag en langning med cola som gör mig lite piggare. Nu återstår att runda sjön och åka in i byn. Farten dras ned något och jag försöker ligga tvåa hela tiden. Min plan är att vinna en kort spurt eftersom mina armar inte känns helt rappa. 500 meter från mål sticker Ulf Jansson och jag försöker hänga på. Dessvärre orkar jag aldrig gå förbi, max styrkan i stakningen finns inte riktigt idag men jag går in på en åttondeplats någon sekund efter Ulf. Känner mig dock ganska pigg efteråt, uthålligheten var bra men lite dålig snabbhet.

Så här efteråt är jag helt nöjd med loppet, även om det alltid känns som det kunde åkts bättre. Farten var klart högre än DM-femmilen. Formen var bra och jag orkade staka bra, hade nog orkat någon mil till så det känns bra inför Vasaloppet. Missarna var trots allt vallningen och taktiken. Om jag ska hänga med täten så måste glidet vara så pass bra att jag inte behöver ligga på max. En hårdare fästvalla hade gett fäste första varvet med mindre sug samtidigt som det jag åkte på ändå inte gav mycket fäste på andra varvet. Trots allt var vi bara 13 minuter efter tre åkare som är seger aspiranter på Vasaloppet i ett tufft lopp över 6 mil. Ulf Jansson var inte helt nöjd efter loppet, klagade på formen, men han kan nog också med tillförsikt se fram mot första söndagen i mars. Slutligen, äntligen ett Engelbrektslopp igen och förmodligen mitt bästa långlopp, kul att prestera som Strömsbergsåkare och hoppas att någon mera Strömsbergsåkare gör mig sällskap nästa säsong.


Stefan Ekman i Bergslagsskogarna.