Det har nu förflutit en tid sedan senaste rapporten. Jag har hunnit med fem
inledande tävlingar i omväxlande sakta och mycket sakta tempo. Efter det
genomfördes två DM-helger med hyfsade framgång. Jag har dessvärre också
smitit undan några rapporter också men här följer en om Engelbrektsloppet 2006.
Uppladdningen till Engelbrektsloppet var inte helt problemfri, helgen före
stod jag över Svealandsmästerskapens individuella del på lördagen men vann
stafetten med Tony och kände att det fanns bra med fart i kroppen. Veckan före
Engelbrektsloppet ägnades åt många träningspass med sikte på Vasaloppet så när
det var söndagsmorgon hade jag fått ihop hyfsade 15 timmar träning. Lite
osäkerhet fanns angående formen men jag har trots allt oftast bäst form då
jag tränat hyfsat mycket. En stor osäkerhet var däremot vädret, på lördagen
var det superfina spår, minus 8 och sol men ett omslag väntades till söndagen.
Men som en stor komiker sade –Det blir väder! Och det kan man som bekant inte
göra något åt. Skidor vallades på lördagskvällen för både kall och blötföre.
Söndag nu, upp tidigt och inspektera väder, snö och skidor. Loppet startade
tidigt, redan tio, Norberg var dock bara tre mil bort, skönt! Strax före nio
var vi framme vid spåret efter lite problem med trafikvakter vilka hade dåligt
inflytande på min mamma som också var förare idag. Medan hon begav sig iväg
till en backe för vätska langning så gick jag till starten med skidor och
valla. Så började det mariga övervägandet mellan fäste och glid. Nu, en timme
före start var det fortfarande minusgrader och finkornig snö i spåret men
nästan plusgrader i luften och temperaturen var snabbt stigande. Att spåren
skulle bli blanka var helt klart frågan var hur mycket? Skidvalet blev trots
allt enkelt och glidvallningen, HF8 och Cera har ju används förr, visade sig
vara den vara perfekta. Fästvallningen var som sagt en marig historia.
Engelbrektsloppet har tre tuffa stigningar på 1:a varvet och två på 2:a,
mycket liknande Lundbäcksbackarna. Därmed ville jag ha fint fäste hela vägen
med tanke på att snön var sugande och backarna tuffa. Här gjorde jag ett
radikalt val av fästvalla. Den omtalade och ökända Gul Skigo valdes med tanke
på att det var finkornig snö som gick från kall till fuktig. Det skall dock
nämnas att annat blandades med den gula burken, funderar på att i framtiden
sälja blandningen under namnet STEFAN, priset lär bli marknadsledande.
Skidorna var klara och dags för start. Hade min ständige kombattant Ulf
Jansson i startledet, vassa långlopps åkarna Mattias Svahn och P-O Svahn
samt den ”grymma” stakaren Petter Myhlback. De tre sistnämnda visade sig
vara de bästa under loppet. Starten gick och jag och Ulf fick en bra start
3:a och 4:a efter Svahn och Myhlback. Efter några kilometer skruvades farten
upp och jag och Ulf Jansson hänger sist i tätklungan på åtta åkare. Märker
att jag är pigg i kroppen och har bra tryck i stakningen så här gäller det
att hänga på. Ulf släpper kontakten med oss då han dricker samtidigt som jag
märker att min fästvalla nog suger lite för mycket då jag ligger på max i
stakningen. Jag bestämmer mig för att satsa allt på att gå med tätklungan så
länge som möjligt. Detta är en svår avvägning för oss som satsar på långlopp
men inte riktigt hänger med i toppen, orkar man gå med lite bättre åkare
vinner man mycket i tid men risken att gå tom är uppenbar. En dryg mil orkar
jag följa täten vilket är fram till första stora backen. Är helt tom redan
i början av backen och får släppa direkt, lite surt när jag ser nästa åkare
släppa i mitten av backen, ännu surare är det att se Petter staka upp för
backen. Tror jag ska träna mer på rullskidorna i sommar.
Skidorna fäster bra uppför och nu är jag lite glad för det goda fästet,
efter toppen väntar lätt skidåkning i en dryg halvmil. Hinner med en langning
och att återhämta mig lite innan nästa stigning börjar. Nu har jag Ulf Jansson
och ytterligare en åkare bakom mig. Trevligt med draghjälp tänker jag men den
tanken försvinner snart. Jag har trots kanon fäste svårt att följa i en inte
alltför brant men lång stigning. På toppen ser jag att jag inte tappat mer än
ett tjugotal sekunder och inriktar mig på att hålla det avståndet. En bit
lättare åkning följer och jag får nu följe av Andreas Mathisen från Tunafors.
Lite piggare är jag och efter nästa vätskestation börjar krafterna återvända.
Den tredje stigningen på 1:a varvet attackeras med gott mod och hjälp av
Tunaforsåkaren. Snart är vi ikapp Ulf och den andra åkaren jag går upp i täten
lite tidigare än jag egentligen vill. När jag dricker lite före varvningen
trycker Tunaforsåkaren på lite extra och en vild jakt inleds och pågår i flera
kilometer. Dessvärre är inte jag den piggaste i jakten men vi samlas igen.
Vi är nu på andra varvet och snön har nu ändrats radikalt, efter att nästan
tusen åkare passerat är spåren blanka och nästan isiga, fästet är borta och
stakning gäller. Stakning tilltalar mig, vi slipper första backen på 2:a varvet
och kroppen känns nu ganska pigg, det blir en bra avslutning tänker jag, en
mycket trevlig känsla när det är drygt två mil kvar av ett långlopp. Inte så
mycket att skriva om det andra varvet. Andreas Mathisen (stort tack) och jag
hjälps åt att dra. Backarna avverkas i hyfsat tempo med stakning samt två
kortare saxbackar. Ulf Jansson och en H45:a hänger med men ser inte så pigga
ut. Motionärerna som vi varvar utgör inget större problem förutom en stav som
träffar mitt högra lår med lite blodvite som följd. 5km från målet får jag en
langning med cola som gör mig lite piggare. Nu återstår att runda sjön och åka
in i byn. Farten dras ned något och jag försöker ligga tvåa hela tiden. Min
plan är att vinna en kort spurt eftersom mina armar inte känns helt rappa.
500 meter från mål sticker Ulf Jansson och jag försöker hänga på. Dessvärre
orkar jag aldrig gå förbi, max styrkan i stakningen finns inte riktigt idag
men jag går in på en åttondeplats någon sekund efter Ulf. Känner mig dock
ganska pigg efteråt, uthålligheten var bra men lite dålig snabbhet.
Så här efteråt är jag helt nöjd med loppet, även om det alltid känns som det
kunde åkts bättre. Farten var klart högre än DM-femmilen. Formen var bra
och jag orkade staka bra, hade nog orkat någon mil till så det känns bra
inför Vasaloppet. Missarna var trots allt vallningen och taktiken. Om jag
ska hänga med täten så måste glidet vara så pass bra att jag inte behöver
ligga på max. En hårdare fästvalla hade gett fäste första varvet med mindre
sug samtidigt som det jag åkte på ändå inte gav mycket fäste på andra varvet.
Trots allt var vi bara 13 minuter efter tre åkare som är seger aspiranter på
Vasaloppet i ett tufft lopp över 6 mil. Ulf Jansson var inte helt nöjd efter
loppet, klagade på formen, men han kan nog också med tillförsikt se fram mot
första söndagen i mars. Slutligen, äntligen ett Engelbrektslopp igen och
förmodligen mitt bästa långlopp, kul att prestera som Strömsbergsåkare och
hoppas att någon mera Strömsbergsåkare gör mig sällskap nästa säsong.
Stefan Ekman i Bergslagsskogarna.
|