(från Olofs äventyr i Sydtyrolen sommaren 2006)


Italien-rapport från Olof september 2006


Sydtyrolen var en del av det Österikiska-Ungerska riket fram till första världskriget. Skotten i Sarajevo och det efterföljande kriget förändrade detta och därefter har det varit en del av norra Italien. Vägskyltar och språket är fortfarande på en säregen dialekt av tyska, vilket gör regionen lite mer lättillgänglig för oss nordbor, som inte talar flytande italienska, till skillnad från resten av Italien. Där samtalar de sällan på engelska utom på de mest vanliga turiststråken. Efter att vi flugit ned till Milano och sedan tagit oss upp till Bolzano och vidare till Schluderno, så kunde vi påbörja vårt ”träningsläger”. Jag tvekar lite att kalla detta träningsläger, eftersom det saknar inslag av rullskidor, mosse-cross samt mjölksyra-intervaller, något som annars alltid ingår i en träningsvecka. Här fylldes istället veckan med slingrande serpentinvägar, ett och annat alppass med otrolig utsikt och vackra gamla slott.

Efter två acklimatiseringsdagar med lite vandring och klättring (min nya hobby blir bara mer spännande och rolig for varje gång) så var det dags för vår första cykelutflykt. Pa mountainbikes cyklade vi ned genom en dal med tolv små italienska byar och klättrade sedan upp till den lilla byn St Leonard, där vi övernattade. De första tre timmarna gick det lätt utför där vi startade på 980 meters höjd och sjönk till 300. Det var inga problem, men sedan steg det stadigt (för er som känner till området runt Sundsvall, så kan jag säga att det var som upp till Liden) till en höjd av 1200 meter. Dagarna fortsatte i samma stil med ungefär fem till sex timmar i sadeln varje dag. Att kalla det träning vore att ta i, och att skriva fem till sex timmar varje dag i träningsdagboken bara för att samla timmar verkar onödigt, så jag ser det mer som att titta på naturen, och uppleva landskapet. De två häftigaste turerna var att få uppleva att cykla upp Passo de Stelvio, och en tur i tre länder. Passo de Stelvio är en legendarisk klättring på 23 km (uppför hela tiden) med 1850 höjdmeters stigning och 48 serpentinsvängar. Den har ofta varit med på Giro de Italia (senast förra året) och är ansedd som en av världens tuffaste stigningar. Cykelhjälten Fausto Coppi finns som monument på toppen, och att äta lunch på 2760 meters höjd var en riktigt tuff upplevelse. Den andra turen skulle gå genom tre länder på en dag (Italien, Schewiz och Österike). Efter sex timmar på en gammal smuggelväg (italienarna byggde ”vägen” över ett alppass för att smuggla varor mellan Italein och Schweiz) så slutar turen abrupt. I utförsåkningen i ca 45 km/h ramlar Whitney, och det blir skjuts till sjukhus i Schwiez. Lyckligtvis kan såret i knät sys ihop av en duktig doktor, men det blir inget mer cyklande för henne. ”Italian doctors good for elephant, Swiss doctor good for humans” förklarade en italienare, som var på semester i Schweiz och skjutsade henne till sjukhuset. Mitt jobb bestod i att köra nedför berget med två cyklar - en vinglig färd innan jag kom ner.

På kvällen lyckades jag få tag i en Internet-uppkoppling och kollade hur klubben presterat på Vasastafetten, och fick sedan ett e-mail av mamma, som förklarade Stickans fellöpning. Sammanfattningsvis så cyklade vi över 270 km och 5500 höjdmeter under 4 dagar, och till detta kom lite vandring och klättring. Vi besteg även Rozelspitze (en topp på strax över 3000 meter) och turistade lite allmänt. Även om formen inte finslipades lika perfekt som den görs på ett träningsläger, så har intrycken under resan varit tusenfallt. Speciellt att cykla uppför Passo de Stelvio sätter nya gränser, och flyttar även mentala gränser till kommande backar.

Tillbaka i USA är det nu dags att börja köra igång med intervaller för att kunna finna formen till den 10:e januari, när jag åter landar på svensk mark. Om detta och annat som berör min träning, tävlande och filosofi går att läsa på min blogg som förhoppningsvis kommer upp i dagarna.


Skidhälsningar
Olof