(Från Maserloppet i Grönklitt, 15/1 2005)


Maserloppet i Grönklitt 2005


Då DM-tävlingarna trots flytt blivit inställda infann sig en undran om det gick att finna någon tävling denna helg. Visst fanns det en tävling i form av Maserloppet som var flyttat till Grönklitt från Borlänge och även framflyttat en vecka. Så Tony, Fatima och undertecknad bestämde sig för att åka Maserloppet lördagen den 15 januari, något vi avsett göra helgen före då loppet blev inställt. Då detta beslutades hastigt före loppet så fanns det inte mycket tid för uppladdning. Både Tony och jag hade slipat skidor dagarna före så vi fick börja med att ägna mycket tid åt mättning. Efter många samtal under fredagen om snöförhållandena i Grönklitt så påbörjades tävlingsvallningen som för ovanlighetens skull främst bestod av lågflourvallor på glidet, det skulle bli en fin kall lördag med grov snö och isiga spår. Eftersom det var ett långlopp vi skulle åka så tillkom det en kolhydratuppladdning, Fatima som endast åkte 21 kilometer kunde ta det lite lugnare, pasta toppades med Vitargo.

Tidigt på lördag morgon intogs en stor grötfrukost och alla ting packades i bilen och färden mot Orsa påbörjades ett tag före sju. Fatima undrade som vanligt om vi egentligen behövde två timmar före start till vallning och annat och jag försäkrade att det egentligen behövdes två och en halv timme. Väl framme i Grönklitt en timme och fyrtio minuter före start hämtades nummerlapp och sedan gick vi snabbt till stadion för skidtester. Vi såg oss om efter Tony men antog att han testade skidor ute i spåret då han inte var på stadion. Något överraskande gled Fatimas nya kallföres skidor bäst. Själv valde jag snabbt bort två par och hade därmed två par kvar med fint glid, av dessa valdes det hårdaste paret med en hårdare vallning, glidet skulle vara avgörande på en sådan flack bana. Återigen såg jag mig omkring efter Tony som jag trodde hade testat fästvalla redan och kunde förenkla vårt val, men ingen Tony i sikte. Jag sprang ned till expeditionen och frågade om han hämtat sin nummerlapp vilket inte var fallet. Nu stod valet mellan att åka med eller utan fästvalla, valet blev en kompromiss för min del jag lade tunt av en blå burk som fäste bra i den kalla snön. Fatima fick ett tjockare lager och vi var båda nöjda med fästet. Nu dök Tony upp något försenad och undrade om vi hade nummerlappen för att sedan springa ned till expeditionen. Jag gick till starten och lade mina skidor i spåret längst till vänster.

Klockan elva gick starten. Jag stod i tredje raden av åkare och den framför mig tappade lite i starten vilket löste sig i en svag vänstersväng då jag gick om han på utsidan. Efter några hundra meter kom en skarp högersväng och i ytterkurva rundade jag tio-femton åkare. En bra start! Några kilometer in i loppet hade jag kommit med i den främsta klungan och vi började dra ifrån de bakom. Kroppen kändes bra och även om farten var hög så kunde jag följa bra. Den första biten av loppet var lättåkt med några småbackar, allmänt så stakades det både upp och nedför. Nu kom en etthundraåttiograders vändning då vi skulle åka tillbaka i samma spår en bit. Lite kalabalik blir det men allt reder ut sig. Farten ökar något, det var ju trots allt ett startfält med åkare som sällan sammankommer i sådan omfattning annat än till Vasaloppet, trots det följer jag den det snabba tempot vilket sedan leder till ett misstag. Efter åtta kilometer kommer den första vätskekontrollen som jag i farten missat helt, Kalle har inte hunnit ut i skogen till våran egen kontroll och det är bara att köra på. Ytterligare kilometer åks och jag hoppas hinna till nästa vätska utan att tröttna. Men när Daniel Tynell och Erik Eriksson med flera trycker på i de backar som trots allt finns så tar det hårt på krafterna. Plötsligt efter en utförsbacke där jag glidit om några åkare kan jag inte hålla tempot längre trots desperata försök tappar jag några meter hela tiden. Till en början är det inte mycket och jag ser klungan men i en uppförsbacke tappar jag också den visuella kontakten. Min plan att orka med täten det första varvet har spruckit men jag bestämmer mig för att ligga på max i stakningen för att se vad som händer, jag har trots allt inte gått in i väggen. Vid vätskekontrollen efter sexton kilometer dricker jag två gånger, inte optimalt men välbehövligt, efter det får jag vätska av Kalle några kilometer före varvningen. Vid varvningen känner jag hur krafterna återkommer men jag ser att vid utgången från varvningen hur en grupp åkare kommer efter mig. Nu gäller det att hålla undan så länge som möjligt.

Efter halva andra varvet är den jagande gruppen ikapp mig och jag hoppar in i mitten och klarar att öka farten lite, skönt att få draghjälp. Farten höjs nu och vi blir sex åkare kvar, jag, en västeråsare, en norrman, Högboåkarna Ronnie Löf och Joakim Jonasson samt Ulf Jansson från Östervåla. Alla kämpar hårt med stakningen och ibland är det tungt och ibland lätt Ett problem är dock alla motionärer i spåren, när man är trött och ser något i spåret så räknar man att det ska flytta på sig. En kilometer före mål svänger vi av på en kort men smal och krokig bit före målrakan. På något sätt har en motionär förirrat sig till detta spår varpå Ronnie Löf och jag tar en sväng ut i skogen. Joakim Jonasson och norrmannen är starkast och när spurten dras upp går jag om de andra men femtio meter före målet känner jag hur kroppen är helt tömd på krafter och Ulf Jansson och västeråsåkaren slipper förbi mig. Med kramptendenser i hela kroppen står jag i målet och har äntligen genomfört ett hyfsat långlopp för Strömsberg. Inte långt senare ser jag Tony stakande frenetiskt mot mål.

Efter en stunds vila ger vi oss ut på spåret för att mjuka upp kroppen och träffar där Fatima som har hejat på oss den sista biten, något som vi dock inte var medvetna om. Fatima har också gjort ett bra lopp men haft två missar. Till det positiva höra att hon har förbättrat stakningen avsevärt sedan förra säsongen men tyvärr så tappade hon allt för mycket uppför då fästvallningen inte räckte, ett lager klister i botten hade gjort många minuter. Den andra missen var att hon varvade istället för att gå i mål vilket gav en lite längre åkstrecka. Till slut så var det ändå tre nöjda strömsbergare.


//Stefan Ekman