(Från Maserloppet i Grönklitt, 15/1 2005)
| Maserloppet i Grönklitt 2005 |
Då DM-tävlingarna trots flytt blivit inställda infann sig en undran om
det gick att finna någon tävling denna helg. Visst fanns det en tävling i form
av Maserloppet som var flyttat till Grönklitt från Borlänge och även
framflyttat en vecka. Så Tony, Fatima och undertecknad bestämde sig för att åka
Maserloppet lördagen den 15 januari, något vi avsett göra helgen före då loppet
blev inställt. Då detta beslutades hastigt före loppet så fanns det inte mycket
tid för uppladdning. Både Tony och jag hade slipat skidor dagarna före så vi
fick börja med att ägna mycket tid åt mättning. Efter många samtal under
fredagen om snöförhållandena i Grönklitt så påbörjades tävlingsvallningen som
för ovanlighetens skull främst bestod av lågflourvallor på glidet, det skulle
bli en fin kall lördag med grov snö och isiga spår. Eftersom det var ett
långlopp vi skulle åka så tillkom det en kolhydratuppladdning, Fatima som
endast åkte 21 kilometer kunde ta det lite lugnare, pasta toppades med Vitargo.
Tidigt på lördag morgon intogs en stor grötfrukost och alla ting
packades i bilen och färden mot Orsa påbörjades ett tag före sju. Fatima
undrade som vanligt om vi egentligen behövde två timmar före start till
vallning och annat och jag försäkrade att det egentligen behövdes två och en
halv timme. Väl framme i Grönklitt en timme och fyrtio minuter före start
hämtades nummerlapp och sedan gick vi snabbt till stadion för skidtester. Vi
såg oss om efter Tony men antog att han testade skidor ute i spåret då han inte
var på stadion. Något överraskande gled Fatimas nya kallföres skidor bäst.
Själv valde jag snabbt bort två par och hade därmed två par kvar med fint glid,
av dessa valdes det hårdaste paret med en hårdare vallning, glidet skulle vara avgörande
på en sådan flack bana. Återigen såg jag mig omkring efter Tony som jag trodde
hade testat fästvalla redan och kunde förenkla vårt val, men ingen Tony i
sikte. Jag sprang ned till expeditionen och frågade om han hämtat sin
nummerlapp vilket inte var fallet. Nu stod valet mellan att åka med eller utan
fästvalla, valet blev en kompromiss för min del jag lade tunt av en blå burk
som fäste bra i den kalla snön. Fatima fick ett tjockare lager och vi var båda
nöjda med fästet. Nu dök Tony upp något försenad och undrade om vi hade
nummerlappen för att sedan springa ned till expeditionen. Jag gick till starten
och lade mina skidor i spåret längst till vänster.
Klockan elva gick starten. Jag stod i tredje raden av åkare och den
framför mig tappade lite i starten vilket löste sig i en svag vänstersväng då
jag gick om han på utsidan. Efter några hundra meter kom en skarp högersväng
och i ytterkurva rundade jag tio-femton åkare. En bra start! Några kilometer in
i loppet hade jag kommit med i den främsta klungan och vi började dra ifrån de
bakom. Kroppen kändes bra och även om farten var hög så kunde jag följa bra.
Den första biten av loppet var lättåkt med några småbackar, allmänt så stakades
det både upp och nedför. Nu kom en etthundraåttiograders vändning då vi skulle
åka tillbaka i samma spår en bit. Lite kalabalik blir det men allt reder ut
sig. Farten ökar något, det var ju trots allt ett startfält med åkare som
sällan sammankommer i sådan omfattning annat än till Vasaloppet, trots det
följer jag den det snabba tempot vilket sedan leder till ett misstag. Efter
åtta kilometer kommer den första vätskekontrollen som jag i farten missat helt,
Kalle har inte hunnit ut i skogen till våran egen kontroll och det är bara att
köra på. Ytterligare kilometer åks och jag hoppas hinna till nästa vätska utan
att tröttna. Men när Daniel Tynell och Erik Eriksson med flera trycker på i de
backar som trots allt finns så tar det hårt på krafterna. Plötsligt efter en
utförsbacke där jag glidit om några åkare kan jag inte hålla tempot längre
trots desperata försök tappar jag några meter hela tiden. Till en början är det
inte mycket och jag ser klungan men i en uppförsbacke tappar jag också den
visuella kontakten. Min plan att orka med täten det första varvet har spruckit
men jag bestämmer mig för att ligga på max i stakningen för att se vad som
händer, jag har trots allt inte gått in i väggen. Vid vätskekontrollen efter
sexton kilometer dricker jag två gånger, inte optimalt men välbehövligt, efter
det får jag vätska av Kalle några kilometer före varvningen. Vid varvningen
känner jag hur krafterna återkommer men jag ser att vid utgången från
varvningen hur en grupp åkare kommer efter mig. Nu gäller det att hålla undan
så länge som möjligt.
Efter halva andra varvet är den jagande gruppen ikapp mig och jag
hoppar in i mitten och klarar att öka farten lite, skönt att få draghjälp.
Farten höjs nu och vi blir sex åkare kvar, jag, en västeråsare, en norrman,
Högboåkarna Ronnie Löf och Joakim Jonasson samt Ulf Jansson från Östervåla.
Alla kämpar hårt med stakningen och ibland är det tungt och ibland lätt Ett
problem är dock alla motionärer i spåren, när man är trött och ser något i
spåret så räknar man att det ska flytta på sig. En kilometer före mål svänger
vi av på en kort men smal och krokig bit före målrakan. På något sätt har en
motionär förirrat sig till detta spår varpå Ronnie Löf och jag tar en sväng ut
i skogen. Joakim Jonasson och norrmannen är starkast och när spurten dras upp
går jag om de andra men femtio meter före målet känner jag hur kroppen är helt
tömd på krafter och Ulf Jansson och västeråsåkaren slipper förbi mig. Med
kramptendenser i hela kroppen står jag i målet och har äntligen genomfört ett
hyfsat långlopp för Strömsberg. Inte långt senare ser jag Tony stakande
frenetiskt mot mål.
Efter en stunds vila ger vi
oss ut på spåret för att mjuka upp kroppen och träffar där Fatima som har hejat
på oss den sista biten, något som vi dock inte var medvetna om. Fatima har
också gjort ett bra lopp men haft två missar. Till det positiva höra att hon
har förbättrat stakningen avsevärt sedan förra säsongen men tyvärr så tappade
hon allt för mycket uppför då fästvallningen inte räckte, ett lager klister i
botten hade gjort många minuter. Den andra missen var att hon varvade istället
för att gå i mål vilket gav en lite längre åkstrecka. Till slut så var det ändå
tre nöjda strömsbergare.
//Stefan Ekman
|