(Från skidlägret i Idre, december 2004)
| Skidläger Idre vecka 50 2004 |
För egen del
påbörjades vistelsen i Idre några dagar innan då jag deltog i
fristilstävlingarna i Idre-Särnatävlingarna på söndagen den 5:e. Tävlingsdagen
bjöd på spöregn som övergick i snöblandat regn, så tävlingsdebuten blev helt i
enlighet med lagen om alltings jävlighet. Första tävlingen brukar som bekant
kännas som att åka rakt in i en astmaattack, och att göra detta på regntunga SM
banor var en helt klart fostrande erfarenhet. Det var dock en positiv
erfarenhet då öppningen kändes klart bra men tävlingshårdheten fanns inte
direkt och det blev ett par rejäla svackor i loppet. Senare på dagen anlände
övriga i sällskapet. Bland veteranerna kom Bernt, Bjarne, Ingmar, Stig, Jan –
Olov, Anders och Elis och herrseniorerna var representerade av Stefan Ö, Stefan
E, Tony och undertecknad. Roligt att notera är att klubben ytterligare breddats
av Fatima som tävlar i D21. Den så kallade ”veteranklubben” har nu en stark
stomme av gamla ”rävar” samt ytterligare herrseniorer, damseniorer och
ungdomar! Den sedvanliga, och vid detta lag traditionella hetsen och
blåkörningen från de äldre medlemmarna i klubben inleddes direkt efter ankomst.
Ett pass på söndagseftermiddagen hanns med innan kvällen föll. De flesta hade
hunnit med ett antal pass på snö innan lägret men de flesta var ändock som
kalvar på vårbete. I och med söndagens mildväder och de minusgrader som natten
till måndag erbjöd var Idre fjäll en mycket hård isgata beträffande längdspåren.
I nyss nämnda iver hade ett gäng givit sig av på förmiddagen ned till
Burusjöspåret för att utforska den terrängen. Något som visade sig inte vara
något lyckodrag. Den entusiasm som lägerdeltagarna hyste smittade tydligen inte
av sig på spårpersonalen som mycket motvilligt och motsträvigt gav sig ut för att
preparera valda delar av spårsystemet. Vid ett tillfälle var enbart 2,5
kilometer spår uppdragna vid stadion medan resten av systemet var ett hårt
packat islager inkluderat allehanda barr och skräp. Resten av veckan innebar
efter hårda påtryckningar från våra medlemmar enbart magra förbättringar men
alla fick ändå träning så att det räckte till. Alltefter veckan gick blev
sovpauserna mellan passen längre och deltagarna blev allt mer (med all rätt)
slitna. Onsdagen skulle i traditionell anda bjuda på en sprintstafett men
eftersom det rådde oväder och det blåste stormbyar ute valde vissa delar av
H21:orna att införa viloförmiddag. Något som renderade i flertalet gliringar
från äldre herrar, som gav sig ut i blåsten med berått mod. De stora orden
verkade dock som bortblåsta när de återvände hårt väderbitna till stugans
skyddande hägn. Sprintstafetten flyttades till torsdagen då den kunde
genomföras i bättre väderlek. Ett lika traditionellt och årligen återkommande
moment är den sedvanliga bowlingkvällen. Vem som korades som segrare är jag
inte helt på det klara över, men vad som säkert kan sägas är att undertecknad
blev det inte i alla fall. Annars var det hårdträning hela veckan och idéerna
och tankegångarna kring vad som skulle
ge fäste var det som dominerade eftersnacket efter de klassiska passen. I år
var det ”tejpen” som synades i minsta detalj, skulle den täckas eller ? Jag tror
dock att klister vad det som gav det rätta bettet. Tyvärr så innebar
hemvändandet en hemkomst till gröna marker. Vegavallsloppet blev inställt och
ingen bättring inom snar tid är utlovad. Vi får hoppas på en vit jul.
Med vänliga skidhälsningar!
Nisse
|