(Från skidlägret i Idre, december 2004)


Skidläger Idre vecka 50 2004


     För egen del påbörjades vistelsen i Idre några dagar innan då jag deltog i fristilstävlingarna i Idre-Särnatävlingarna på söndagen den 5:e. Tävlingsdagen bjöd på spöregn som övergick i snöblandat regn, så tävlingsdebuten blev helt i enlighet med lagen om alltings jävlighet. Första tävlingen brukar som bekant kännas som att åka rakt in i en astmaattack, och att göra detta på regntunga SM banor var en helt klart fostrande erfarenhet. Det var dock en positiv erfarenhet då öppningen kändes klart bra men tävlingshårdheten fanns inte direkt och det blev ett par rejäla svackor i loppet. Senare på dagen anlände övriga i sällskapet. Bland veteranerna kom Bernt, Bjarne, Ingmar, Stig, Jan – Olov, Anders och Elis och herrseniorerna var representerade av Stefan Ö, Stefan E, Tony och undertecknad. Roligt att notera är att klubben ytterligare breddats av Fatima som tävlar i D21. Den så kallade ”veteranklubben” har nu en stark stomme av gamla ”rävar” samt ytterligare herrseniorer, damseniorer och ungdomar! Den sedvanliga, och vid detta lag traditionella hetsen och blåkörningen från de äldre medlemmarna i klubben inleddes direkt efter ankomst. Ett pass på söndagseftermiddagen hanns med innan kvällen föll. De flesta hade hunnit med ett antal pass på snö innan lägret men de flesta var ändock som kalvar på vårbete. I och med söndagens mildväder och de minusgrader som natten till måndag erbjöd var Idre fjäll en mycket hård isgata beträffande längdspåren. I nyss nämnda iver hade ett gäng givit sig av på förmiddagen ned till Burusjöspåret för att utforska den terrängen. Något som visade sig inte vara något lyckodrag. Den entusiasm som lägerdeltagarna hyste smittade tydligen inte av sig på spårpersonalen som mycket motvilligt och motsträvigt gav sig ut för att preparera valda delar av spårsystemet. Vid ett tillfälle var enbart 2,5 kilometer spår uppdragna vid stadion medan resten av systemet var ett hårt packat islager inkluderat allehanda barr och skräp. Resten av veckan innebar efter hårda påtryckningar från våra medlemmar enbart magra förbättringar men alla fick ändå träning så att det räckte till. Alltefter veckan gick blev sovpauserna mellan passen längre och deltagarna blev allt mer (med all rätt) slitna. Onsdagen skulle i traditionell anda bjuda på en sprintstafett men eftersom det rådde oväder och det blåste stormbyar ute valde vissa delar av H21:orna att införa viloförmiddag. Något som renderade i flertalet gliringar från äldre herrar, som gav sig ut i blåsten med berått mod. De stora orden verkade dock som bortblåsta när de återvände hårt väderbitna till stugans skyddande hägn. Sprintstafetten flyttades till torsdagen då den kunde genomföras i bättre väderlek. Ett lika traditionellt och årligen återkommande moment är den sedvanliga bowlingkvällen. Vem som korades som segrare är jag inte helt på det klara över, men vad som säkert kan sägas är att undertecknad blev det inte i alla fall. Annars var det hårdträning hela veckan och idéerna och tankegångarna kring vad som skulle ge fäste var det som dominerade eftersnacket efter de klassiska passen. I år var det ”tejpen” som synades i minsta detalj, skulle den täckas eller ? Jag tror dock att klister vad det som gav det rätta bettet. Tyvärr så innebar hemvändandet en hemkomst till gröna marker. Vegavallsloppet blev inställt och ingen bättring inom snar tid är utlovad. Vi får hoppas på en vit jul.

Med vänliga skidhälsningar!
Nisse